Jag sträcker ut sinnena för att försöka nå en främling, i många olika betydelser.
Att nå den jag fotar för kontakten, att nå betraktarna av bilden, att nå sig själv så man får den där känslan som sinnet ivrigt letar efter.
Jag brukar alltid säga att man ska vara sig själv, men för allt i världen, lägg inte på ett fejk-leende.
"Hur menar du då"
Jag förstår att man ler på familjebilderna, men folk är oftast vackrare när dom inte fejkler, och ansiktena berättar mer.
Nästan alltid så förstår folk vad jag menar.
Och så kom jag till Lena Kämpe som har fyllt 100 år. Vem är jag att berätta för en som levt över ett sekel att hon inte ska le? Hon var dessutom så otroligt glad.
Där stod jag med min kamera i handen, kände mig som nyfödd och lyssnade noggrant till hennes historier. Jag lyssnade så mycket att jag glömde bort att tänka bild. En båt som krockade med ett isberg, ett världskrig, ett till världskrig, depressioner och många höstlöv som fallit.
Det enda jag hade att erbjuda var att visa Internet. Hon hade aldrig sett det. Jag berättade att vi kunde gå in på DN´s hemsida via min telefon så hon fick titta.
Men nej, det var hon inte intresserad av.
Om jag nådde henne? Jag vet inte, hon slet då tag i mig rejält i alla fall.
Jag har någon bild där hon inte ler, men dom gör sig faktiskt inte till rätta, värmen försvann på dom.
Jag har börjat fundera annorlunda om fotografi, men jag har inte kommit fram till om vad än.
Vad ska jag göra? Klarar vi oss utan snön? Det finns ju otroligt många berättelser i Jämtland också. En lugn miljö som jag gillar.
Varje gång jag lägger mig i soffan och sätter på min ihopsydda spotify-lista så börjar tankarna alltid snurra bilder. Och det är nästan alltid bilder däruppifrån.
Just därför har jag tackat ja till att testjobba i Östersund dagarna innan jul.
Så får vi se.
Bra helg på er!
/Robban
