Jag skulle blogga nya bilder men hann inte från DN.
Så det blir två till från Tennesse.
Remote har som policy att ta emot alla. Även om du är tokstenad så får du komma in. Målet är att du ska få hjälp!
Då jag pratade med tjejen till vänster så höll jag nästan på att börja grina. Det är en helt annan kultur, den som fult sagt kallas "white trash".
Det är generationer av fattigdom och depressioner som är svår att ta ifrån de som föds in i den kulturen. Den finns tyvärr ganska mycket i den djupa södern.
Hon berättade att hennes hörsel håller på att försvinna och synen likaså. Jag frågade varför hon inte uppsökt läkare tidigare. Hon ryckte bara på axlarna och sa:
-jag vet inte, jag bryr mig inte så mycket, det får bli som det bli, hoppas jag har kvar båda sinnena tills jag är 25-30.
Och du har inte råd att gå till läkare?
-nej, jag har inga pengar. Jag är 18 år, min mamma har dragit, jag vet inte vem min pappa är, bor hos min mormor med min moster och hennes pojkvän.
Här börjar jag bli alldeles ställd. Hennes uttryck var verkligen uppgiven och jag såg att hon inte brydde sig om sig själv.
Vilken hjälp kommer du få här då?
-Jag vet inte, förhoppningsvis ett par nya glasögon kanske, dom här hjälper knappt.
Men är du inte rädd för framtiden?
-No, whatever, i don´t have a job or anything, i don´t care. Återigen rycker hon på axlarna.
Men har du inte genomgått en rejäl undersökning och fått en diagnos?
-No
Finns det inget jobb du kan ta då?
-Jag har sökt som servetris, men jag får inga jobb. Jag tar ut piercingarna men det hjälper inte. Dom vill inte ha nån som mig, jag ser inte rätt ut.
Här vet jag inte vad jag ska säga till henne. Det finns ingen glöd, ingen kämpan efter att leva ett normalt liv, inget självförtroende. Hon visste nog inte ens vad ett normalt liv var. Jag stakar mig lite grann och hon märker att jag blir illa berörd.
Då säger hon
-But i´m okey, i got a home and a loving grandma.
Då hör jag hennes uppropsnummer ropas upp. Jag säger det till henne och vi säger hejdå.
Jag ska tillägga att jag hela tiden fick upprepa vad jag sa eftersom hon inte hörde mig.
Det är en kultur som vi inte är van vid. Och jag kan inte klandra dom, dom är uppväxta i detta. Uppfostrade till depression och ett liv i fattigdom. För oss kan de te sig konstigt, men för dom är det normalt.
Det är ett möte jag aldrig kommer att glömma iallafall
En tjej på 18 år som lever men som inte bryr sig om livet.
----
Paret till höger var så stenade att dom knappt kunde säga sina namn. Men det spelar ingen roll, för denna underbara organisation tar hand om alla.
---
Imorgon torsdag kl 16.22 sätter jag mig på ett tåg till Östersund. Det ska bli trevligt iallafall!
/Robban